Fick denna kommentar:
... om
Dag 25:
hej! sku gärna vilja läsa mera om dina människorelationer o killar o sånt... de jätte intressant när du skriver så fritt o öppet om dina "problem" ;)
o din blogg e annars o jätte bra!
Okej, vet nu inte riktigt vad du menade med det här. Men om jag förstod rätt så vill du att jag ska skriva om mina problem med vänner och killar? Haha, okej! Och tack så mycket för att du läser den och tycker den är bra! :D
-
Nåja, here we go.
Kan ju säga det helt öppet. Tror jag blir lite stämplad som en noob nu men... Jag har aldrig haft en pojkvän. Inte ens en sådan som alla hade när de gick i lågstadiet. Jag hade ingen pojke som skulle svarat: "ja" på mina: "har jag chans på dig?"-meddelanden på fyran. Och då var vi sex flickor på klassen och kanske tretton pojkar. Inte en ända. Det där har jag funderat mycket på. Då var det the end of the world! Senare, typ i högstadiet började jag tänka, vad fan är det för fel på mig?! Ingen vill ju ha mig? Jag var kanske lite för på? Jag vet inte, men jag såg på alla andra hur de blev tillsammans med killarna de gillade, hånglade runt på fester och så. Jag bara kände mig jättedålig. Jag har aldrig ens pussat någon kille. Det där var skitsvårt att skriva hit så att alla ser, men det får vara.
Jag börjar alltid lätt tycka om någon viss kille. Jag går omkring och bara OMG, jag vill ha honom, han är perfekt! Varje gång slutar det likadant. Jag vågar inte säga det. Kanske hittar han en flickvän eller så slutar jag tycka om honom. Jag börjar lätt tycka om killar som har snygg klädstil, är lite bad boy och är snygga. Men ibland tycker jag också om söta, snälla och humoristiska. Ändå har inte en ända av dem tyckt om mig.
En gång faktiskt trodde jag att jag hade honom, han var perfekt! Jag hade sett honom en gång förut och vi var ett gäng som pratade och hängde en kväll, sen gick det ett halvt år och jag började chatta med honom på facebook. Jag kom ihåg hur jag hade rodnat när han tittade på mig och hur jag hade tänkt att: Wow, han här är nice! Vi chattade ganska mycket och vi bytte telefonnummer och så. Sen bestämde vi att han skulle åka hit till byn för att träffa mig. Jag var asnervös! Vi åt pizza och satt på en parkbänk och pratade om allt möjligt. Men tiden gick så snabbt, och jag fick inte en sådan fiilis att han här är den rätta. Jag rodnade inte, jag flamsade inte alls. När han åkte blev det lite tomt i mig. Kanske var han bara en fin vän? Sen rann allt i sanden och jag släppte taget om det.
Numera har jag blivit lite snällare mot mig själv. Jag tänker på att jag kanske någon gång hittar någon. Sen i framtiden. Ändå ibland tittar jag i spegeln och bara tänker: vad är fel? Varför duger jag inte? Eller är det något jag gör? Något jag säger?
Jag vill nog ännu ha en pojkvän. Skulle vara skönt att mysa med någon som man tycker om. Men alltid kan man inte få allt. Och det här är väl det jag får leva utan, en tid iaf.
Nåja, det här skulle inte vara något "TYCK SYND OM MIG" inlägg! Det är bara hur jag känner och tänker. Hoppas ni inte tyckte det var för mycket eller så, säg gärna till om ni inte tycker om att jag skriver sådanahär inlägg! :)
