Gud, jag och Fejo har bestämt oss för att åka tillbaka till Albufeira i augusti! Ingenting bestämt ännu, men jag tänker jobba häcken av mig i sommar för att få åka dit med Fejo igen. Tur så åker jag dit om två månader med familjen och Irinas vän Elin! Då kanske jag träffar honom.

Varje kväll känns det som om man skulle ha ett hål i magen. Eller varje dag också. Ett stort svart hål. Ett hål med blödande, söndriga kanter. På kvällen växer det större, växer upp mot ansiktet, växer ner mot fötterna. Måste hålla om runt benen så att hålet känns mindre. Om jag rätar ut mig spricker hålet upp igen. Det tar så jävla ont. Jag ser ingenting. Eller jag ser ditt ansikte, sen ser jag dig le. Sen ser jag bara svart. Tänker på hur du kramade mig, hur du höll din hand på mitt ansikte. Då tänkte jag, så här vill jag alltid vara, jag tänkte att i morgon frågar jag din nummer, i morgon frågar jag om vi kan ses igen. I morgon var du inte där. Du var borta. Kändes som om allt var en dröm. Jag vet inte om jag aldrig kommer att se dig mera. Världens vackraste leende. Jag ler varje gång jag ser det för mig själv. Nästa sekund gråter jag. Ber till gud att få se dig igen. Jag tror inte ens på någon gud? Vad löjligt att tro att han ens skulle tänka på mig. Nu finns hålet överallt. Slipper inte bort från det. Vet inte vad jag ska göra. Kan man leva efter det här ännu? Leva normalt? Låtsas som om jag aldrig sett dig? På dagarna blir hålet mindre. Ett litet knappnålshål vid hjärtat. Det är inte stort, men det gräver hela tiden djupare och djupare. Gräver sig fram i hjärtat.

Det tar så jävla ont.

Jag kan inte leva utan dig.

Två månader.

Eller aldrig mera.

Aldrig mera i hela mitt liv.